Att våga hoppa och prova trots att jag är livrädd.
Rädd för att ta själva beslutet.
Men nu är det mer än dags.
Annars går det mig förbi.
Nu är det mer än dags.
Nu
torsdag 26 augusti 2010
tisdag 17 augusti 2010
tisdag 10 augusti 2010
3 val
Och så helt plötsligt, samma vecka som utbildningen ska börja ringer de, KY Musik och Event från Nyköping och ställer allt på ända. I samma stund som de ringde kände jag instinktivt nej, men jag bad dem att få tänka lite, vilket jag nu sitter och gör och känner att jag inte vet varken ut eller in.
Har även kommit in på Kulturledarprogrammet samt att jag kan fortsätta på Informatörsprogrammet med inriktning mot fred och utveckling. Jag har ett angenämt val att göra men just nu känns det bara jobbigt. Helst av allt skulle jag vilja bosätta mig i skogen på landet långt bort från allt. Börja odla ekologisk och sälja det på en lokal marknad, köpa en katt och sitta ute i skogen och bara vara, bort från alla krav om att behöva ta sig någonstans i livet. Men jag känner mig själv, jag skulle aldrig klara ett sånt liv, skulle nog palla en vecka ute på landet, sen skulle jag bli för rastlös. Jag har en enorm drivkraft och vilja, jag vill så mycket att jag ibland blir helt spak och inte orkar göra någonting. Nu säger jag inte att jag inte gillar naturen, börjar faktiskt tycka om den mer och mer och inse dess fördelar, jag menar heller inte att det inte är ambitiöst att vilja sitta i en stuga, odla ekologisk mat, klappa sin katt och bara vara.
Just nu är jag dock rädd för framtiden. Vet inte riktigt vart jag vill och skulle helst av allt vilja slippa mig själv och mitt rädda skal ett tag. Det jag kan fråga mig själv just nu är, vad är det värsta som kan hända? Ingenting är egentligen helt bestående.
I övrigt så har jag haft den finaste Pride festivalen. Alla år jag varit med har haft sin charm, inte minst första året men detta år var något speciellt. Hela min familj gick eller deltog på något sätt i Pride firandet. Mamma, Matte och Lotta gick under kortegen stolta föräldrar. Pappa, Emil och Isac tittade på från sidan om. Jag blev så stolt över dem. Känslorna han ikapp mig dagen efter Pride och då kan jag säga att tårarna (av glädje) rann länge längs mina kinder. Jag kände mig lättad och väldigt väldigt glad och stolt! Sen blev allt bara bättre när jag jobbade med ett strålande hump gäng på festivalen. Fick fler nya vänner! Det var underbart roligt, dagen efter paraden kände jag mig dock ihåligt tom, ville aldrig att Pride skulle ta slut. Men det gjorde den och den ger mig många glada stunder att tänka tillbaka på. Ta till exempel bilden: Dr Bombay står och köar till Baja Majan i sin finaste utstyrsel... Det var något jag aldrig trodde att jag skulle få se!
Nu ska jag dock fatta ett beslut.
Håller tummarna, vill inte leva såhär.
Kram Veronica
Har även kommit in på Kulturledarprogrammet samt att jag kan fortsätta på Informatörsprogrammet med inriktning mot fred och utveckling. Jag har ett angenämt val att göra men just nu känns det bara jobbigt. Helst av allt skulle jag vilja bosätta mig i skogen på landet långt bort från allt. Börja odla ekologisk och sälja det på en lokal marknad, köpa en katt och sitta ute i skogen och bara vara, bort från alla krav om att behöva ta sig någonstans i livet. Men jag känner mig själv, jag skulle aldrig klara ett sånt liv, skulle nog palla en vecka ute på landet, sen skulle jag bli för rastlös. Jag har en enorm drivkraft och vilja, jag vill så mycket att jag ibland blir helt spak och inte orkar göra någonting. Nu säger jag inte att jag inte gillar naturen, börjar faktiskt tycka om den mer och mer och inse dess fördelar, jag menar heller inte att det inte är ambitiöst att vilja sitta i en stuga, odla ekologisk mat, klappa sin katt och bara vara.
Just nu är jag dock rädd för framtiden. Vet inte riktigt vart jag vill och skulle helst av allt vilja slippa mig själv och mitt rädda skal ett tag. Det jag kan fråga mig själv just nu är, vad är det värsta som kan hända? Ingenting är egentligen helt bestående.
I övrigt så har jag haft den finaste Pride festivalen. Alla år jag varit med har haft sin charm, inte minst första året men detta år var något speciellt. Hela min familj gick eller deltog på något sätt i Pride firandet. Mamma, Matte och Lotta gick under kortegen stolta föräldrar. Pappa, Emil och Isac tittade på från sidan om. Jag blev så stolt över dem. Känslorna han ikapp mig dagen efter Pride och då kan jag säga att tårarna (av glädje) rann länge längs mina kinder. Jag kände mig lättad och väldigt väldigt glad och stolt! Sen blev allt bara bättre när jag jobbade med ett strålande hump gäng på festivalen. Fick fler nya vänner! Det var underbart roligt, dagen efter paraden kände jag mig dock ihåligt tom, ville aldrig att Pride skulle ta slut. Men det gjorde den och den ger mig många glada stunder att tänka tillbaka på. Ta till exempel bilden: Dr Bombay står och köar till Baja Majan i sin finaste utstyrsel... Det var något jag aldrig trodde att jag skulle få se!
Nu ska jag dock fatta ett beslut.
Håller tummarna, vill inte leva såhär.
Kram Veronica
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
